Jag såg dig alldeles nyss. I gräset bredvid gångvägen mellan gröna husen och tunnelbanan satt du. I en flicka med en Greenpeacejacka och trasiga jeans på smala lite knotiga ben. Ditt hår var sådär blekt och rödtonat av för mycket färgning som när du var sexton. Innan du lärde dig. Medan du fortfarande hade vingliga steg och valhänta osäkra, alldeles lena händer. Med små naglar. Alltid valhänta, förutom med en krita över papper. Du hade dreads där du satt. Fast på riktigt nu, inte bara sådär trassligt som när du var sjutton. När vi låg på ditt loft och gömde oss. Det är underligt att den är så bekant din kropp när det var så länge sen nu.
Oftast tänker jag inte så mycket på dig nu. Det är sant. När du visar dig sådär som nyss, i någon annans ryggtavla, handled eller axlar. (De var så sköra dina axlar. Alltid lite uppdragna förutom när du låg ner. Då smälte de ner och hela du ändrade form.) Men när du visar dig sådär, som nyss, då känns det så obegripligt att jag inte tänker på dig jämt. Och hemskt. För du fattas mig. Som ett jävla hål i sidan. Som att du satt där och sen slets loss.
Nu när jag ser dig passera i någon annans ryggtavla, handled eller bortvända kind, kan jag bara låta dig passera. Nu stannar inte hela världen upp som förr, jag blir inte rädd längre. Men det är så orättvist att jag bara får låta dig passera, utan att gå fram. Inte lägga en hand på din axel och sätta mig bredvid dig i gräset. Se dig le och ärret i din överläpp slätas ut och bli till en liten grop. Du skulle lägga huvudet i mitt knä och fnittra åt något helt vardagligt som jag berättade. Jag skulle hålla din hand i min.
Det är allt jag har av dig. Korta förnimmelser som håller i sig några ögonblick. Trots hålet i sidan så är stunden då jag verkligen minns så kort. Hur kan den va så kort.
- Posted using BlogPress from my iPhone
torsdagen den 10:e maj 2012
tisdagen den 24:e januari 2012
Jag har uppenbarligen en suck
En som säger andra saker än jag tror.
Jag har panikångest. Jag har haft det i rätt många år, sisådär snart 8. Jag har lärt mig leva med den, över tid och genom rätt mycket grävande i både gammalt och nytt. När den kom slog den ned som en granat i ett annars så ordnat städat liv. Som en solförmörkelse i fastforward. Plötslig och total. I efterhand insåg jag dock att den nog alltid funnits där, ångesten, lurandes bakom knuten, när jag känt mig ledsen eller rädd. Det hade bara aldrig blivit panik av den förut. Så blev det det en dag.
Jag har lärt mig leva med att jag har vissa jävligt svaga länkar som i vissa lägen gör sig fruktansvärt påminda. Nu vet jag ganska väl. Vill jag tro. Och oftast är jag ganska förskonad. Jag har alltid haft min ångest, kommer alltid ha. Och jag blir bättre och bättre på att hantera den. Tänker jag. Nu kan det gå månader, nästan år, utan påhälsning. Och jag kan nästan förmätet sakna den på något avlägset diffust sätt. Man vet att man lever på något vis när man har ångest. Kanske för att man tror att man ska dö. Allting blir så svartvitt. Det blir ont och gott som i en saga. Det blir ångest eller inte ångest. -Det går inte att leva såhär! säger ångesthjärnan i ångestkroppen medan paniken rider en i våg på våg på våg. Det är nattsvart. Men samtidigt kommer livet väldigt nära. På håll går det nästan att romantisera.
Ända tills den gör sig påmind igen. Först bara som den där lilla obehagskänslan i bröstet. En liten liten känsla som sakta flyter in, som helt plötsligt belägrat hela ens själ. Den är det enda som finns. I alla situationer ligger den som ett filter, ett first layer av obönhörligt sugande äckel i mellangärdet. Det är här någonstans den kommer, sucken. - Hur är det? frågar A inom ett par sekunder. Medvetet eller inte så hör han. Han hör. Att jag har ångest. Det har inte blivit panik än. Bara ångest. - Jag har ångest.
There it is. I won't kill myself for it, but there it is. The ångest.
Nu ska jag hålla handen ligga soffan tigga fotmassage. Sen ska jag gräva fatt i vad det är för skitångest. För någonstans är det det den är för mig, the ångest. Den är ett tick tick tick på rutan, en påminnelse om något gammalt blåmärke som fått sig en ny smäll, en ostädad vrå som börjar slamma igen. En liten sexåring någonstans för länge sen som behöver hålla någons hand. Tick tick tick se mig. Se mig.
Jag har panikångest. Jag har haft det i rätt många år, sisådär snart 8. Jag har lärt mig leva med den, över tid och genom rätt mycket grävande i både gammalt och nytt. När den kom slog den ned som en granat i ett annars så ordnat städat liv. Som en solförmörkelse i fastforward. Plötslig och total. I efterhand insåg jag dock att den nog alltid funnits där, ångesten, lurandes bakom knuten, när jag känt mig ledsen eller rädd. Det hade bara aldrig blivit panik av den förut. Så blev det det en dag.
Jag har lärt mig leva med att jag har vissa jävligt svaga länkar som i vissa lägen gör sig fruktansvärt påminda. Nu vet jag ganska väl. Vill jag tro. Och oftast är jag ganska förskonad. Jag har alltid haft min ångest, kommer alltid ha. Och jag blir bättre och bättre på att hantera den. Tänker jag. Nu kan det gå månader, nästan år, utan påhälsning. Och jag kan nästan förmätet sakna den på något avlägset diffust sätt. Man vet att man lever på något vis när man har ångest. Kanske för att man tror att man ska dö. Allting blir så svartvitt. Det blir ont och gott som i en saga. Det blir ångest eller inte ångest. -Det går inte att leva såhär! säger ångesthjärnan i ångestkroppen medan paniken rider en i våg på våg på våg. Det är nattsvart. Men samtidigt kommer livet väldigt nära. På håll går det nästan att romantisera.
Ända tills den gör sig påmind igen. Först bara som den där lilla obehagskänslan i bröstet. En liten liten känsla som sakta flyter in, som helt plötsligt belägrat hela ens själ. Den är det enda som finns. I alla situationer ligger den som ett filter, ett first layer av obönhörligt sugande äckel i mellangärdet. Det är här någonstans den kommer, sucken. - Hur är det? frågar A inom ett par sekunder. Medvetet eller inte så hör han. Han hör. Att jag har ångest. Det har inte blivit panik än. Bara ångest. - Jag har ångest.
There it is. I won't kill myself for it, but there it is. The ångest.
Nu ska jag hålla handen ligga soffan tigga fotmassage. Sen ska jag gräva fatt i vad det är för skitångest. För någonstans är det det den är för mig, the ångest. Den är ett tick tick tick på rutan, en påminnelse om något gammalt blåmärke som fått sig en ny smäll, en ostädad vrå som börjar slamma igen. En liten sexåring någonstans för länge sen som behöver hålla någons hand. Tick tick tick se mig. Se mig.
torsdagen den 19:e januari 2012
Det är fint på biblioteket
Man kunde tro att han upprepar sig. I övrigt är det som sagt fint på biblioteket.
- Posted using BlogPress from my iPhone
måndagen den 5:e december 2011
Okänt antal munnar att mätta
Man fick ytterligare ett barn och kände hur antalet små individer med många bestyr att se, hålla, laga, plåstra, krama blev dubbelt så många medan händerna fortsatte vara två och famnen en. Jo, det är ju så. Man räcker inte till. Ett livets faktum.
Men då tänkte vi att vi utökar lite, bara lite, som semester, nu när du jobbat hela hösten älskling? Åka bort lite och göra något annat, hela familjen och bara vara ett slag, tillsammans. Vi far till värmländska skogen och tar hand om huset när syster med man måste gå på kurs i Stockholm? Visst?
Så nu har vi gått från två barn i en synnerligen dåligt planerad tvåa till sex barn, en hund, fyra kaniner och ännu okänt antal höns i en enorm prästgård. Då kan man bara leva som flock. Kanske räcker man till, lite här och var. Om man har tur.
Ibland känns det lite som att prästgården är ett gigantiskt sjörövarskepp där jag står vid rodret. Det blåser ibland och skorven kränger, men stadigt framåt glider den. Hatten med det vida brättet sitter på och händerna blir allt narigare.
Mörkret sänker sig över skogen och huset och i det faller stora fjäderlätta ulliga snöflingor. Imorgon kanske världen är vit och rundat bullig. Då blir det en bra jul, sa min tioåriga systerdotter när hon såg snön som föll. Kanske det.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Men då tänkte vi att vi utökar lite, bara lite, som semester, nu när du jobbat hela hösten älskling? Åka bort lite och göra något annat, hela familjen och bara vara ett slag, tillsammans. Vi far till värmländska skogen och tar hand om huset när syster med man måste gå på kurs i Stockholm? Visst?
Så nu har vi gått från två barn i en synnerligen dåligt planerad tvåa till sex barn, en hund, fyra kaniner och ännu okänt antal höns i en enorm prästgård. Då kan man bara leva som flock. Kanske räcker man till, lite här och var. Om man har tur.
Ibland känns det lite som att prästgården är ett gigantiskt sjörövarskepp där jag står vid rodret. Det blåser ibland och skorven kränger, men stadigt framåt glider den. Hatten med det vida brättet sitter på och händerna blir allt narigare.
Mörkret sänker sig över skogen och huset och i det faller stora fjäderlätta ulliga snöflingor. Imorgon kanske världen är vit och rundat bullig. Då blir det en bra jul, sa min tioåriga systerdotter när hon såg snön som föll. Kanske det.
- Posted using BlogPress from my iPhone
måndagen den 28:e november 2011
Sjuk bebis skriker hem mamma från styrelsemöte
Det här är mest ett test för att se om Kåråkan kan även i telefonen.
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Posted using BlogPress from my iPhone
lördagen den 10:e september 2011
Den som ändå finge slippa stresshjärtat
och kunde ta det hela med ro. Den som kunde tänka -åh vad roligt för henne att hon fått nytt jobb! istället för att känna -faan! Kul för henne, men vad ska jag få för jävla jobb nu då?! Det finns väl inget jobb i hela världen jag skulle kunna få, för nu har hon fått det där enda jobbet som jag inte ens visste fanns!
Horder av ännu ej fullbordade misslyckanden hopar sig i svärmar runt horisonten, misslyckanden man helt plötsligt börjar ta för givna utan att de ens finns på riktigt.
Den som ändå kunde tänka ja vad spännande det verkar med kursarens uppsats och finna ro i vetskapen att den egna uppsatsen ligger och väntar på att bli skriven NÄR DEN TIDEN KOMMER. Den är ju planerad och redo att bara sätta igång med.
Men sånt är det ju, föräldraledighetens baksug. Jag visste ju det. Man står bredvid, jävligt upptagen hela tiden men lik förbannat totalt frånkopplad. Avskuren från allt det DÄR. DET som räknas. Det man BORDE. Man står bredvid utan möjlighet att passera GÅ.
Så vill man ju inte heller GÅ. Man fattar ju att det där LIVET, det är nu, det är det här det är. Och faan vad jag måste jobba vissa dagar för att inte låta stresshjärtat ta det ifrån mig.
Horder av ännu ej fullbordade misslyckanden hopar sig i svärmar runt horisonten, misslyckanden man helt plötsligt börjar ta för givna utan att de ens finns på riktigt.
Den som ändå kunde tänka ja vad spännande det verkar med kursarens uppsats och finna ro i vetskapen att den egna uppsatsen ligger och väntar på att bli skriven NÄR DEN TIDEN KOMMER. Den är ju planerad och redo att bara sätta igång med.
Men sånt är det ju, föräldraledighetens baksug. Jag visste ju det. Man står bredvid, jävligt upptagen hela tiden men lik förbannat totalt frånkopplad. Avskuren från allt det DÄR. DET som räknas. Det man BORDE. Man står bredvid utan möjlighet att passera GÅ.
Så vill man ju inte heller GÅ. Man fattar ju att det där LIVET, det är nu, det är det här det är. Och faan vad jag måste jobba vissa dagar för att inte låta stresshjärtat ta det ifrån mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
